Hej alla! Eller kan man verkligen säga så? "Alla"? Känns som om jag pratar med den stora vida världen när sanningen egentligen är den att jag skriver för min egen skull. Aja, artighetsfraser! Hej ni som fortfarande inte gett upp hoppet om mig. 

 

Sen sist har det hänt en del. Tentor, tentapubar, sena sommarkvällar (som jag längtar tillbaka), Mottagningen 2013 och mötet med det hårda livet. Eller hårt och hårt. Vuxenlivet. Ansvarstagandet som kommer med att flytta hemifrån. Men nu sitter jag här igen och tentapluggar med ångesten hängande över mig. Varför kan det aldrig kännas lugnt inför en tentaperiod? Stressen kommer alltid och knackar på vad man än gör. Lagom muntert inlägg det blev känner jag, men av någon anledning hamnade jag här framför bloggen igen och verkligen kände för att skriva. Sen om det som hamnar på print egentligen saknar betydelse är irrelevant. Är jag tillbaka? Ingen aning, det får tiden utvisa.